The Sea Boy - Sjöpojken
This project started when musician Nicolai Dunger asked for a libretto to his opera. Sjöpojken, the Sea-boy, was created.
I bakgrunden ser du Staden, det pyr ur skorstenar och kloakhål, upp i smogen som är så tät att den täcker solen och gör det omöjligt för dig att veta om det är natt eller dag. Det finns heller inga klockor i Staden. Tiden existerar bara genom Pianistens, som är mina, toner. Det är jag som bestämmer när natt blir dag och dag blir natt. Det är jag som bestämmer invånarnas sinnesstämning. Jag är en nyckfull man. Ibland låter jag det vara natt i flera dygn, ibland tar morgonen här aldrig slut.
Nu ska jag berätta om sjöpojken;
Stadens grundare och upphovsman
som står staty på en sten i havet
utanför Stadens kust.
En gång för länge sedan
när barn egentligen inte fanns,
hittade han en öde ö
där han lät drömmarna rinna över.
Föräldralös förlist från farbröder och fastrar:
i sju år färdades han med
ålströmmarna
malströmmarna
mardrömmarna
tills hans spolades upp på vita kalkklippor
där han lade sig på rygg
i sin slitna sjömanskostym
och drog linor mellan ebb och flod.
Han bjöd dit de olyckliga barnen,
de som gömt kärleken och glömt var.
de stängde ögonen och lekte krig
tills ingenting annat fanns kvar.
Du ser nu i ett strålkastarljus pojken som står på en hög av skrot i havet. Han är en rostig, kopparblänkande staty som gnisslar i vinden. Han blundar och sover fortfarande.
Du ser vatten och ett fyrtorn där en lampa tänds. En flicka föds, en lifterska. Du ser hur hon hela sin uppväxt tittar ut mot pojken som står staty på skrothögen i havet. Du märker hur hon förälskar sig i honom. Och du får vara med den där vintern när isen lagt sig och hon bestämmer sig för att ta sig till honom.
Sjöpojken sjunger:
Stilla mig nu,
min eld
stilla står jag i givakt för dig.
Lifterskan dansar, glider som en isprinsessa i långa skär över till honom. Du hör snö, kristaller, klang. Lifterskan:
Du stjäl mina linor och jag dina ord
skriver någonting om kärlek
om att jag föddes i ett fyrtorn
om att jag har sett dig sedan jag var liten
jag har hört dina rostiga armar gnida sig mot stormen
jag har lyst för dig
du
du trodde att jag var en mal i ljuset
du såg mig smälta mina vingar
du
du talar som en mjuk klang av tång
sjögräs på svarta stenar
blåvalsång
Sjöpojken sjunger:
Kom
Lifterskan kysser pojken och han öppnar ögonen. Han ler men fryser då han ser sin spegelbild i hennes ögon, när han ser reflektionen av sina drömmars stad.
För Sjöpojken som står som staty på en skrothög i havet är Stadens grundare: En pojke, en poet med de mörkaste av drömmar.
Sjöpojken blev man i sömnen,
men väcktes av en lifterskas kyss
och såg sig om
såg Staden
i havet såg han en man
Där fanns inga blommor kvar;
inga träd och inga andetag
hans kropp hade hårigt bröst
och grova händer
i hennes ögon såg han en man
han hade drömt om henne;
hon som föddes i fyren
när han fortfarande var sann
Kostymen var nu för liten,
skorna var för små,
han hade skägg och silvrigt hår
han stod på en strand av glas och skrotbilar
bland tanks, kapsyler och tömda silar
Runt honom cirkulerade svarta fåglar
mimandes till sången av havets brytningar
och skriken från dess sänkta skepp
Lifterskan smeker Sjöpojkens rostiga sjömansrustning. Hon märker inte att han har vaknat till liv. Hon känner inte att han blir varm när hon är nära. Han är ett spöke för henne och hon tror inte att han känner när hon rör vid honom. Det kommer toner när vinden smeker hans kropp. Han gnisslar, hans lösa stålarm, av rost och havstulpaner.
Hon lägger sig vid hans fötter.
Lifterskan:
Jag smälter isen med fingrarna för att komma åt näckrosorna
Ta bara tre steg bakåt och brinn upp
jag vill gå på dansande par en kollision med ditt inre som inte är förhandlingsbar
Du är den största för mig över isen
In i dig.